En vuxen sa till mig härom dagen: Du har verkligen gott mod!

Och ja, de har jag. Alla säger åh, det är så synd om dig osv, och visst det är tråkigt det som hänt men jag kunde lika gärna varit död. Det var meningen att jag skulle överleva, jag fick en second-chans och den ska jag utnyttja!

Alla historier har en början och ett slut. Det var inte meningen att min skulle sluta här, därför lever jag, kanske för jag kommer göra stora ting i framtiden? Vem vet`..? 

När jag låg på sjukhuset, så hade jag tid till att tänka. Det är som om tiden stannar upp där. Man är inte beroende av tiden, det kvittar och klockan är halv 3 eller 11 på kvällen. Jag tänkte igenom livet och saker, tänk om jag hade dött. Det hade varit ritktigt tragiskt, för då hade jag inte fått uppfylla mina drömmar, hunnit gå på bal, ta studenten, skaffa jobb, gifta mig, skaffa barn osv... Det hade varit hemskt! Det är sånna saker man tar förgivet, men det är inte så självklart...

Tänk så hade jag blivit förlamad, fått talfel, inte kunnat prata eller blivit av med ett ben eller en arm? Vilket liv hade det varit?  Hur kul hade det vatt? 

Det är därför jag är så glad, för det kunde varit såå mycket värre!